En vän, tillika syster till en annan vän, till mig befann sig i stan idag för att gå på intervju till ett jobb som jag ratade för ett annat. (Låt mig återkomma till jobb-alternativen en annan gång!) Hon hade sin dotter med sig som skulle barnvaktas av hennes syster, alltså dotterns moster, alltså min vän som är denne väns syster, under tiden. Den barnvaktande vännen lade då ut en bild på dottern på instagram, alltså systerns dotter, den barnvaktande vännen har ingen egen dotter. Inte son heller. Då tyckte jag att när de väl är i stan borde vi ses allihop för en fika, hurra!!! Men det kunde inte de, för de skulle åka hem igen och hämta sonen på dagis. OCH det visade sig att jag kunde inte heller då vi ska få besök av en helt annan vän på eftermiddagen. Ett faktum som M har påminner mig om otaliga gånger sedan det blev bestämt...igår. Senast kanske en kvart innan jag gjorde fika-förfrågan. Jag blir toooookig på mig själv! Hur kan man vara så disträ?!

Hur som helst, slutet gott allting gott. Jag lyckades inte styra upp en träff som jag själv inte kunde attenda.

Vi går på babysim en gång i veckan och det är verkligen Eddas höjdpunkt. Hon älskar att bada orimligt mycket. Jag och Edda var med min mamma på semester på Rhodos en vecka för en månad sen. Men det var nästan omöjligt att vara ute vid poolen med henne för hon skulle prompt i vattnet heeeeeela tiden. Det är ju supergulligt och roligt att bada med henne men det går ju faktiskt inte att vara i vattnet hela tiden, av flera anledningar. Sist på babysimmet så fick ungarna på sig armpuffar och simma själva. Hon var helt makalöst duktig och skrattade hela tiden. Min poäng med detta inlägg är alltså att min dotter är bäst i världen på att simma och bada.

För ett tag sedan fyllde Edda ett år! Hur är det ens möjligt att vår lilla bäbis är ett år?! Ena dagen ler hon för första gången och nästa så kan hon gå och vet var lampan är. Helt sjuuukt! Vi hade kalas med familj och vänner. Edda spottade ut tårtan hon fick, otacksamt! Men hon gillade sina paket i alla fall, böcker och kläder och kritor och duplo.

På hennes faktiska födelsedag, en helt vanlig tisdag, så kom jag knappt ihåg att det var hennes födelsedag. Kom på det när vi satt vid frukostbordet och jag tryckte i henne de satans d-dropparna. Stackars barn. Ingen frukost på sängen eller sång eller paket. Nästa år får vi ta igen det med råge.

Men tro nu inte att hon inte är bortskämd, för det är hon. Hennes mormor kommer med kläder till henne en gång i veckan ca. Hennes pappa tycker inte att något är för dyrt för henne. Här om dagen ville jag köpa ett lekkök i julklapp till henne men M tyckte att hon skulle få det direkt, en mellan födelsedag och julafton-present. Det är hon väl värd?! Jag kan hålla med om att det är svårt att ha någonting kul ligga outnyttjat i lägenheten men jag tänker ändå för mig själv att det var en tidig julklapp. Spisen, med tillbehör, har gjort succé. Igår sprang hon runt och penslade hela lägenheten med sin lilla kökspensel. Bara det liksom, NÄR blev hon så stor???? Hon börjar alltid klappa händerna när man säger bravo också, man ba "whaaaaat, fattar du vad jag säger?"

Världens finaste unge i världens finaste morgonrock som hennes mormor köpt.

Nu kommer den som värsta stormvind, måndagsångesten. M ska jobba tre veckor till innan vi ska ha 5! helt makalöst sköna lediga veckor tillsammans innan jag börjar jobba. Det är bara tre veckor, varav den ena veckan är tredagarsvecka, men jag räknar ju sekunderna tills han slutar jobba. Min plan är att planera in så mycket aktiviteter som möjligt för att få tiden att gå. Jag borde typ skicka ut mass-sms och fråga om vi får hälsa på och se var jag får napp. Jag har redan bjudit in mig själv till en granne som jag halvkänner och en kompis som bor ett par timmar bort.

Snälla vecka, gå fooort!

Bild från midsommar. Ungefär det man längtar efter hela dagarna.

Klockan är halv ett och jag går fortfarande i morgonrock. Söndagsfeeling! Snart ska Edda sova middag och vi ska ha ett Grey's Anatomy-maraton i sängen. Lyx! Jag måste anstränga mig lite för att njuta av det härliga i denna söndag innan jag börjar få måndagsångest.

Edda är iallafall i en otroligt härlig ålder nu, gör outhärdligt gulliga och roliga grejer hela tiden. Här om dagen hörde jag hur hon ropade "mamma, mamma!" Och när jag tittade vad hon ville hade hon krupit upp i hyllan och kom inte ner. Dör man inte söthetsdöden då?!

Idag har jag och M ätit surströmming för första gången i våra respektive liv. Det var ätbart! Jag förväntade mig att veeeeerkligen ogilla eller veeeeeerkligen gilla men jag tyckte nog att det var lagom gott. Men det bästa med att äta surströmming måste ändå vara att bajslukten helt förintas av den redan existerande fisdoften. Ja, det är en fördel så länge man har barn i blöjåldern med sig. Man får istället kolla status i rumpan lite då och då. Eller i och för sig, aldrig fel att kunna prutta lite ljudlöst och helt komma undan med det.

Jag vet inte vad som händer med hjärnan när man blir förälder men väldigt ofta blir jag väldigt irriterad på min oförmåga att tänka klart. Man glömmer var man lägger saker, man glömmer vad man ska göra, det tar typ ett år att komma sig för saker man bestämmer sig för att göra. Aldrig någonsin har jag behövt en kalender så mycket som nu!

Denna morgons exempel:
För någon månad sedan skaffade jag mig en antennsladd så att vi skulle kunna få igång tv:n inne i sovrummet. Jag kopplade in sladden men startade aldrig tv:n. Wtf?! Reflekterade inte ens över var fjärrkontrollen fnns. Vi har alltså haft en fullt duglig tv inne i sovrummet som inte använts i ca 2 månader. Idag när jag låg och drog mig och försökte få liv i hjärnan så sträckte jag mig mot mitt sängbord, där jag mirakulöst kom på bör vara platsen för kontrollen, plockade fram dosan och satte på Nyhetsmorgon. Hur mysigt har inte jag det då? Min hjälte till sambo kom in till mig med en kopp kaffe också. Förmodligen en hint att jag ska skärpa mig, vakna och komma upp och hjälpa till med bestyren. Men jag väljer att tolka det som att han tycker att jag ska ha en så mysig morgon som jag nu har.

OMG, hur mysigt ser inte det här ut?!

Men sista fundering angående småbarnsförälderdemens. Jag antar att det någon evolutionär grej att man bara ska fokusera på barnet och inte oviktiga grejer. Men jag känner lite att evolutionen inte har hängt med, för jag kan köpa att man back in the days vann på att fokusera på barnet, har det fått mat och finns det någon sabeltandad tiger i närheten som vill äta upp det och såna primitiva tankar, istället för att komma ihåg var man lade gårdagens finaste pinne eller vad man ska göra om två veckor. Men idag är det ju helt sjukt att hjärnan prioriterar bort att komma ihåg var nycklarna ligger, man kan inte låsa efter sig, man kan inte låsa upp cykeln eller bilen och kommer således för sent till allt! Tex till BVC vilket är ett ställe som är rätt bra för just barnet. Demensen gör ju att man faktiskt fokuserar mycket mindre på barnet för att man blir upptagen med att försöka reda ut alla frågetecken hela tiden.

Den här fredagskvällen har vi haft mina päron och deras vän på besök. Edda har visat upp sina bästa trick innan hon däckade halv nio. Hennes bästa trick för dagen är att peka på magen (lampan är bemästrat sedan länge!), klappa händerna åt sig själv när hon gör något bra och min favorit; när man lägger en duplobit under en av tre byttor och undrar var den är så slår hon ut händerna i en sådan där "var tog den vägen, jag har ingen aning"- gest. Svårslaget!

Mange och sagda vän till föräldrarna har bondat över gemensamma nörderier, bokstavering på telegrafist-vis och planeter och största städer och barns språkutveckling och kinesiska barns språkutveckling och sådant kul. Jag satt och viftade med flaggan. Intresseflaggan.

Jag har förresten fått jobb. Jag börjar i mitten på januari, ser helt ologiskt mycket fram emot det. Jag är ju en notorisk latmask så det faktum att jag är helt galet sugen på att börja jobba säger något. Att jag valt rätt yrke kanske, eller att jag valt fel mammaledighet. Huuur som helst, jag fick ett mail från min blivande chef där han skrev att jag ska få 300 kronor mer i lön än vad vi kom överens om. Han skrev att vi inte ville att jag som kvinna skulle ha lägre lön än min sambo. Om det tycker jag för det första; megalike! Men även, det känns lite som att jag var i det lamaste laget när vi löneförhandlade om man väljer att ge mer än begärt, samt, borde jag ha nämt att Magnus har förhandlat upp sin lön ytterligare 1000 kronor? Jag menar, ett sådant politiskt statement kan man ju bara inte backa på när man väl har sagt det?!

Summa summarum: nöjd tjej somnar efter bra fredag.