Jag tycker väldigt väldigt mycket om barns smeknamn. Det är en av de roliga grejerna med att läsa mammabloggar tycker jag. Föräldrar har förmåga att få till de konstigaste, fulaste, mest ologiska smeknamnen som ändå blir SÅ passande och söta.

Så jag tänkte bjuda på några av våra till lillan: luring, stulu (förkortning av stumpalumpan), gummiboll (vidareutveckling av gumman), peddis (det kanske mest kontroversiella men samtidigt uppenbart; Eddis-peddis), eddalainen (när vi låtsas att hon är finsk), Thomas Edison (när vi låtsas att hon är uppfinnare, Edison Cruse (när vi låtsas att hon är strandsatt).

Här kan man kalla henne Edison Gruse. Gruse sportar här sina nyinköpta skor som hon är meganöjd och tacksam för!

Fredag! Världens bästa dag. Trots att jag inte jobbar, eller jo, jag tar tillbaka, ta hand om barn är kanske det jobbigaste jobbet jag har haft för man får ju aldrig ledigt och allt det där. Dessutom är det det snålast betalda och minst gynnsamma för min framtida pension. Men åter min min lite mer positiva tanke, trots att jag inte har något "riktigt" jobb att ta helg ifrån så är väl fredagar för härliga. Man får hem sin andre hälft på heltid och kan med gott samvete lämpa över blöjbyten och matningar och lekande till denne, medan jag själv kan placera mig i soffan och slösurfa och kolla instagram var femte minut. Vad den här fredagen har att erbjuda återstår att se. Jag ska möta upp min mamma på stan för lunch om ett tag.

Och apropå henne. Sedan början på sommaren så bor vi hemma hos mina föräldrar. Det går väldigt bra, och min inneboende tonåring ni vet, hon jublar ju. Lagad mat, städning och tvättning och sådant serverat. Aldrig går man väl i regress så mycket som när man är hos sina föräldrar!? Men åter till saken, gud vad med sidospår, vi bor alltså här i väntan på att få flytta in i vår nya lägenhet den 1 september. Den är på, håll i hatten, 96!! kvadratmeter. Det är lite skillnad från våra tidigare 36 kvadratmeter. Hoppas att vi inte tappar bort varandra där inne. Och hoppas framförallt att vi inte tappar bort Edda, hon har ju lite svårare att klara sig själv, även om hon är extremt kompetent för sin ålder.

Här har hon till exempel tröttnat på gåvagnens ursprungssyfte och utvecklat den till någon slags trappsteg för att komma närmare sitt eviga mål att komma upp på bordet. Hon har för övrigt bemästrat konsten att gå runt hörnen på bordet, tidigare var hon liksom tvungen att gå fram till hörnet, slänga sig ner på golvet och krypa ett halvt steg för att sedan resa sig mot bordet på den andra sidan. Den anekdoten kanske inte spär på hennes extremt-kompetent-bäbis-konto, men det är väl undantaget som bekräftar regeln, I guess.