En kompis ska föda barn när som helst och jag har tänkt mycket på min egen förlossning. Alltså SHIT vad häftigt det var. Jag kaaaanske romantiserar lite över det såhär i efterhand. Om man tänker efter lite noggrannare så kommer man på ATG jag hade onda värkar i tre dygn och fick ligga i säkert 2 timmar med benen i vädret för att sys ihop, hallåååå blodstopp i fötterna!

Men allt det där onda minns jag knappt, jag fick ju ut det bästa jag vet! De där sekunderna efter det är över, finns det någon större lycka i hela världen?! Och då bryr man sig ju typ inte om att man har fått en bäbis heller, man är bara überglad för att det är över! Sen när man kommer på att man fått en bäbis så är man också ganska lycklig, det ögonblicket kommer på andraplats.

När jag precis klämt ut Edda så berömde barnmorskan mig och sa "vilken tjej!" Jag missförstod och utbrast "är det en tjeeeej?" Jag hade liksom glömt bort att jag skulle få reda på könet på barnet. Hon blev förskräckt och sa "NEJ, du var en duktig tjej!" "Jaha... Blev det en kille alltså?" "NEJ, jag har inte tittat" några sekunders tystnad och förvirring innan Magnus kom till undsättning och sa "det ÄR en tjej". Lycka igen!

Här har Magnus snott den enda sängen på förlossningsrummet under natten när jag skulle vila upp mig inför att bli igångsatt dagen efter. Vilken gentleman va?!